Omlackering av en Volvo V70 (1999)

Vi har en Volvo V70 från 1999. Det är en bra bil. Den har gått nästan 30000 mil. Ursprungligen var den vinröd, klarlackad i metallic. Men ett målerifel från fabrik har orsakat klarlackssläpp och rostfläckar. Svenska vintrars salta obarmhärtighet och det stora, löpande underhållsarbete som vi redan plöjt ner i denna bil gjorde att vi i höstas bestämde oss för att även unna den en omlackering.

V70:n på Kolahalvön, Ryssland sommaren 2017.

Jag visste omedelbart att den skulle bli mattsvart. Ett tag var vi inne på televerksorange men när vi insåg att “det stora mattsvarta paketet” var det överlägset billigaste alternativet var saken avgjord. Så på hösten forskade vi och under vintern bestämde vi oss för att våren är den optimala årstiden för att lackera om en bil. (Det hade framför allt med luftfuktighet att göra.)

Rostfläckar på motorhuven.

Projektet inleddes under kristihimmelfärdshelgen. Fyra dagar drygt hade vi räknat med att det skulle ta. Såhär i efterhand framstår tidsplanen som skrattretande. Okunskap är på vissa sätt salighet. Vi vet nu att det var ett enormt ambitiöst projekt. Det tog ungefär två månader.

Nedan följer en kronologisk beskrivning av arbetet i stora drag för den som önskar bekanta sig med processen. Bilderna är tagna av mig och Vilhelm Jutvik.

Klarlackssläpp vid bakluckan.

Förberedelser

Den utrustning som beställts en vecka tidigare hölls vid utlovat leveransdatum som gisslan av Postnord i Västberga så tidsplanen sprack omedelbart. De fyra första dagarna hann vi inte mer än att montera ner bilens yttre detaljer (takräcken, lister, stötfångare mm). Och så hann vi göra rent den. Det blev den första av många tvättar. Den utfördes noggrant i tre omgångar med vatten, förtunning och silikonborttagning.

Jag i bakgrunden avlägsnar popnitar. I förgrunden en polaroidbild av mig och Ville.

Blästring

Helgen därpå blästrade vi. För den som är osäker på vad blästring är så är det en rengöringsmetod där man sprutar någon form av fasta partiklar, oftast sand, på den yta som ska rengöras. Vi använde en tryckluftsdriven blästerklocka och köpte kvartssand på Jula för 79,90 SEK säcken. Tre säckar om 25 kilo förbrukades trots att vi samlade upp mycket sanden i en presenning för återvinning. Det var i teorin en god idé som dock visade sig vara praktiskt svårgenomförbar. Sanden kontaminerades av fukt, grus och annat skräp som sedan fastnade i blästerns munstycke, med stopp som följd.

Blästring pågår.

Blästringen var en arbetsintensiv process som tillbringades sittandes eller liggandes på marken under bilen. Eftersom att kvartssand är hälsovådligt (på sikt orsakar det stenlunga) tarvades skyddsutrustning. Vi använde både andningsskydd (halvgasmask) och skyddshuva mot rikoschetter.

Den blästrade ytan är känslig för korrosion. Den målades därför omgående med epoxiprimer. Tyvärr blandades epoxin felaktigt enligt volym istället för vikt, vilket ledde till att den inte härdade som förväntat. Resultatet blev en färgyta som är känslig för nötning – inte bra på en bil som utsätts för abrasion från sand mm.

Blästrade ytor målades med epoxiprimer.

Maskering

Blästringen sköttes utomhus men efter detta rullades bilen in i verkstaden för tvätt och demontering av detaljer (handtag, låsbyglar, dörrinredning mm). Kvartsdammet från karossen och sanden i underredet avlägsnades med tryckluft. Bilen tvättades därefter med förtunning innan maskeringsarbetet påbörjades.

Maskeringen syftade till att täcka alla ytor som inte skulle lackeras. Ungefär här insåg vi att vi borde ha maskat bilen innan vi började med blästringen ety sand hade letat sig in i dörrar och till viss del i kupén. Vi dammsög så gott vi kunde men även idag, flera månader senare, hittar man sandrester under mattorna. Vi lärde oss också att man inte bör snåla in på maskeringstejpen. Vi hade ett par rullar dyr maskeringstejp från billackering.eu och Södertälje Färghandel. Och så hade vi ett par rullar billig tejp från Biltema. Den dyra tejpen var smidig, elastisk och lätt att jobba med. Den billiga tejpen var stum, plastig och extremt klistrig (men ändå mer benägen att lossna). Den åldrades dessutom betydligt sämre.

Alla ytor som inte skulle lackeras maskerades, ner till minsta skruvhål. Vi lyfte också ur fönsterrutor i fram- och baksätet och täckte ingångarna med byggplast. För att komma åt att flytta bilen tog vi upp ett hål i plasten vid förarplatsen. Precis som de flesta moment i detta projekt tog maskeringen längre tid än förväntat. Det var pilligt och krävde inte sällan två par händer. Där vi slarvade fick vi maskera om både en och två gånger.

Slipa och spackla

För att den nya färgen ska få fäste måste klarlacken bort. Därför ägnade vi nationaldagshelgen åt att slipa karossen. I samband med detta reparerade vi också rostskador och bucklor. Klarlacken var av mycket seg av polyuretantyp. Den avlägsnades med en oscillerande tryckluftsslip och sandpapper i grovlek 180 korn (P180). (Jag är dessutom väldigt tryckkänslig och fick snabbt problem med känselbortfall i fingrar och händer på grund av tryckluftsslipens kraftiga vibrationer.)

Motorhuven till hälften slipad. Den gråa färgen är grundfärg.

Plåtskadorna slipades ner med hjälp av ett eldrivet slipstift. På dessa skador applicerades sedan ett polyesterspackel som syftar till att fylla ut och bygga upp skador och håligheter i plåten. Polyesterspacklet är snabbhärdande och blir stenhårt bara ett par minuter efter att komponenterna blandats. Det gjorde att vi misslyckades med åtminstone en sats innan vi framgångsrikt applicerade spacklet på plåten med hjälp av spackelspadar.

Nyligen applicerat polyesterspackel.

Det härdade spacklet slipades därefter med slipbräda för en jämn yta som följer karossens kontur. Målet var en osynlig lagning. När klarlacken var borta och spacklet slipat (men inte innan ytterligare en tvätt med förtunning) slipade vi ner den vinröda färgen på karossen och de nermonterade plastdetaljerna (lister, backspeglar, stötfångare mm). För att få en jämn yta utan sliprepor gick vi i steg om max 80 korn från P120 till P500.

Slipat polyesterspackel.

Allra sist slipade vi med slipbräda och tvättade, vår vana trogen, med förtunning och silikonborttagning. Inför den nära förestående lackeringen förbättrar vi maskeringen. Vi “lyfter” också gummilisterna runt bakrutan med en tunn elektrisk kabel för att ge den nya lacken möjlighet att tränga in under listen.

Äntligen färdigslipad.

Tältet

Sprutmålning är känsligt för väder och vind. Färgen kan inte heller användas i vilken miljö som helst. Vi fick därför låna ett tält att måla i. Men tältet är semipermanent och behövde i sin tur skyddas från färgen. Så vi byggde ett tält i tältet. Med byggplast, rep och finurlighet restes ett innertält. Från huvudbyggnaden drogs el och tryckluft in.

Det oinredda tältet i dagsljus.

Bilen kördes in och lyftes upp på pallbockar. Där stod den sedan i drygt en månad, tills den var omlackerad och redo att köras igen.

Plasthav.

Lackering

Nu är vi nästan redo för lackeringen. Bara några få moment återstår: lösa detaljer monteras på ställningar så att vi kan komma åt att sprutmåla dem; en sista tvätt med förtunning; borttagning av det absolut sista dammet med klibbduk; påklädning av skyddsutrustning.

Plastdetaljerna är monterade för lackering.

Polyuretanfärg innehåller isocyanater som sprids i luften. De är kraftigt irriterande och kan orsaka allergiska reaktioner och astma, även i försvinnande små koncentrationer. Vi använde därför andningsskydd i form av en helgasmask (med en för isocyanater godkänd filterkombination) från Sundströms samt en heltäckande overall. Det finns också risk för kontaktallergi så skyddshandskar av specialgummi (nitril) användes också.

Ville i full skyddsmundering.

Grundfärg

De lösa detaljerna av ABS-plast (lister, stötfångare, kåpor till sidospeglar, mm) målades först med en speciell grundfärg för ökad vidhäftning och minskad risk för flagning och sprickbildning vid lackering. Därefter sprutades cirka fem liter epoxifärg (Hagmans CA Epoxiprimer) på kaross och detaljer samt i hjulhus.

Karossen är lackad i gul grundfärg.

Grundfärgen ger korrosionsskydd och god vidhäftning mellan plåten och nästa lager färg. Tyvärr är grundfärgen gul, vilket på kvällskvisten när målningen genomfördes lockade insekter som fastnade i färgen.

En av flera insekter som fastnade i den gula grundfärgen.

Slipgrund

Två timmar efter att epoxigrunden lagts sprutades fyra liter svart slipgrund av polyuretantyp (Troton Akryl Filler) på kaross och detaljer. Detta gjordes inom den så kallade “öppentiden” för epoxin, vilket borgar för bra vidhäftning – ett måste för att åstadkomma gott korrosionsskydd. Slipgrunden är en lättarbetad grundfärg som fyller igen sliprepor och andra ojämnheter. Som namnet antyder slipas den sedan till en jämn yta. Färgen fick härda i drygt ett dygn innan vi slipade den manuellt med slipklossar och slipbräda med P400 och sedan P500 för att åstadkomma en perfekt slät yta.

Vid många lackeringsarbeten fortsätter här slipningen tills att man nått kornstorlekar så små som P1000 (i vissa fall ner till P2000!). Då är sandpapprets yta (som ofta utgörs av aluminiumoxid) mer likt ett vanligt A4-kontors-papper än den skrovliga yta som vi vanligtvis associerar med sandpapper. I det här fallet är dock toppfärgen mattsvart och har en sträv yta. Detta gör att vi kan stanna redan vid P500, något som sparar mycket tid och kostnader för slipmaterial. Färger som silver och svart är exempel på motsatsen – minsta sliprepa syns direkt i den spegelyta som kännetecknar ett lyckat arbete.

Slipgrunden är applicerad.

Slipningen genererade stora mängder grått damm som lade sig på alla ytor i tältet. Det är vid det här laget en väldigt smutsig miljö. Innan vi tvättade bilen med förtunning applicerades också ett kitt för rostskydd på de exponerade plåtfalsarna i hjulhuset.

Genom den slipade slipgrunden syns den gula grundfärgen.

Topplack

Efter många, långa, svåra och hårda arbetspass var det äntligen, ÄNTLIGEN, dags att lägga topplack. Det hade hunnit bli midsommar. (Kom ihåg att vi hade planerat för att bli färdiga under kristihimmelfärdshelgen.) Under midsommaraftonsnatten sprutade vi cirka tre liter Mipa 2k Akryl “Rallye Schwarz matt” korsvis över kaross och detaljer i två lager. Arbetet förlöpte utan allvarligare incidenter. Det mest svårhanterade problemet under topplackningen var avsaknad av den kraftiga ventilation med filtrerad luft som återfinns i professionella lackeringslokaler. Därför lade sig stora mängder svart damm på biltaket under sprutmålningen.

Topplacken är äntligen på.

Topplackeringen pågick hela natten. Inte förrän sen morgon på midsommardagen gjorde vi rent måleriutrustningen. I och med detta avslutades omlackeringsprocessen. Nu återstod att montera ihop bilen.

Montering

Efter lackeringen genomfördes några sista rostskyddsåtgärder. Underredet täcktes med underredsmassa (en blandning av vax och bitumen). Håligheterna i trösklarna sprutades med vax via en slang som fördes upp igenom dräneringshålen. Detta har också ljudisolerande egenskaper. Nu har vi sannolikt Stockholms bäst rostskyddade V70.

Nedmonteringen av bilen hade varit besvärlig. Det var ofta svårt att lista ut hur man skulle gå till väga men framför allt på grund av alla exotiska och ofta svårhanterade clips och skruvar som skulle dras, brytas, drivas ut osv, vilket krävde mycket detektivarbete. Vi räknade med att monteringen skulle bli enklare eftersom att en bil ändå är konstruerad för att man snabbt ska kunna sätta ihop den i fabrik. Det var rätt tänkt, men som vanligt tar det tid när man gör någonting för första gången. Det blev extra tydligt när vi skulle sätta tillbaka vindrutorna i dörrarna. Vi gjorde rent och smorde fönsterhissmekanismerna och tog oss därefter an det geometriska problem vi hade framför oss: att mata in glasrutan i rätt vinkel för att den skulle komma ner i dörren. Det finns bara ett sätt att göra det på och vi gjorde fel många gånger innan det blev rätt.

Montering av lyktor och yttre detaljer gick förhållandevis smärtfritt. De gamla strålkastarna kasserades och byttes ut på grund av slitna reflektorer. Varje skruv, varje lampa och varje pryl och pinal som monterades fast på bilen kändes som en pusselbit. Och för varje lagd bit blev pusslet lättare att lägga. När vi fått in inredningen i dörrar och i bakluckan var det dags att kontrollera elsystemen: lampor, högtalare, fönsterhissar och centrallås. Till min stora förvåning fungerade allt alldeles utmärkt vid första försöket. Därefter var det dags för justering av dörrar och låsbyglar för att se till att dörrarna är lätta att öppna och stänga samt att gummilisterna håller ute vatten och buller. Detta är bara ett axplock av alla delar som monterades under två långa dagar. Men snart var det dags att sätta på däcken och rulla ut ur tältet för första gången på en månad. Med undantag för en felinställd strålkastare gick det perfekt. Dagen efter slutmontering körde vi från Rågsved raka vägen till Franska Rivieran.

Övrigt

Parallellt med omlackeringen pågick annat restaureringsarbete som inte omfattas av denna beskrivning: en ny dörrstoppsmekanism monteras / svetsades på förarsidan och luftkonditioneringen genomgick en totalrenovering.

Resultat

Den färdiga lacken blev i princip perfekt. Om man vet var man ska leta kan man hitta några minimala rinningar. Övriga imperfektioner försvann redan efter ett par veckors normalt slitage ute på vägarna. Det finns lackfundamentalister i bilvärlden som eventuellt inte skulle hålla med mig. Men jag har något så ovanligt som ett tränat öga och en intakt känsla för proportionalitet intakt så mitt ord gäller. Jesper Norén har tagit bilderna på den mattsvarta V70:n.

Den färdiglackade bilen i franska Pre-Alperna.
Den ser ganska plastig ut, på ett bra sätt.

Vi har tagit god hand om vår Volvo V70. Det avser vi fortsätta göra. Få bruksbilar föräras en omlackering och ännu färre såhär sent i livet. Snart har den gått 30 000 mil. Om inget oförutsägbart händer kan vi få den att gå lika långt till. Och med mattlack topplack kan den åldras med värdighet.

Mekanikerna poserar med sitt arbete.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *